måndag 4 januari 2010

Den nakna manliga gemenskapen
timmarna före stäningsdags.
Ögonen som redan visste.
Kaklet i omklädningsrummet.
Vi, som inte längre är vänner.
När jag hade läst
att man kan lagra sömn
började jag sova
så mycket som möjligt
för att spara ihop
till en enda
vaken natt med dig
Även en kort
morgondikt
kan bränna sönder
pappret
den är skriven på
Man behöver ingen garderob
för att gå in en annan värld.
Bara ett känsligt sinne
och barnets längtan.

Jag sluter mina ögon,
flyger ut från kontoret
över de gröna ängarna
bort mot horisonten.

Det finns ingen anledning
för mig att återvända.
Det regnar
aldrig
i Paris
det kanske
faller ner
ett par
känsliga tårar
från himlen
eller en
sorgsen flod
av saknad
och vemod
eller möjligtvis
en kort glädje
skvätt
det faller
tårar
i Paris
men det regnar
aldrig
Klockan var halv tolv
jag skulle gå och köpa
en febertermometer
en bil stannade
och någon frågade efter
närmaste McDonalds

Hur kan en så liten
människa
ge mig så mycket ångest?
Morgondimman
ligger över slätten
jag susar förbi
halvsovande
denna tidiga timme
faller nästan
in i drömmarnas värld
men tvingas lyssna
till kontrollanternas
diskussion
om hockyspelares
autografer

(Noterat)

Jag fokuserar min blick längs med
den sträckade vita linjen
På min vänstra sida:
huset med glasfönster
garaget jag en gång var så nyfiken på

Jag tänker alltid på Jens
när små runda papperslappar
virvlar ner bland soporna
Nu finns det
vara tre saker kvar
att göra:
släcka ljuset
blunda
och somna.
Jag tänker inte drömma
jag tänker glömma
så jag vågar vakna