tisdag 5 oktober 2010

Författardrömmar

Jag gör ett litet undantag och publicerar en novell på den här poesisidan. Novellen i fråga kom på tredje plats i Fantastiknovelltävlingen 2010 (117 bidrag hade skickats in). Motivering och mer info finns på http://www.skriva.bravewriting.com/

Författardrömmar

“Jag begriper inte att Olof alltid tar snabbtåget hem”, sade Jerry samtidigt som han reste sig upp från bänkpressen.
Stefan nickade och kände på skivstången. Åtta repetitioner skulle bli tufft. Men det var det värt. Hade han också valt snabbtåget hade han visserligen varit hemma på femton minuter, men sedan han hade börjat ta träningståget från jobbet var han mycket piggare på kvällarna. Och det gjorde att han orkade med att sätta sig och skriva.
“Förresten, vi är ett gäng som ska ta några öl när vi är hemma” sade Jerry. Ska du med?
“Nej, inte i kväll.”
“Fan, du hänger ju aldrig med, vad är det du gör hemma egentligen?”
Stefan log och lade sig på bänken.
“Inget särskilt”, sade han. “Ser på film. Slöar.”
”Jag har aldrig sett någon som ser så nöjd ut när han säger att han inte gör något. Har du träffat en brud eller?”
”Nej, jag tar det bara lugnt. Det är sant”
”Jaja, som du vill. Kom igen nu, åtta repetitioner! Lyft!”

Stefan hade följt en dyr kvällskurs under fem långa år för att förverkliga den dröm han hade burit med sig sedan barnsben: drömmen om att få skriva, att bli författare. Fem långa år med föreläsningar, tester och övningar innan ens fick lov att börja skriva på sin första bok.
Han skulle aldrig glömma den befriande känslan när han första gången öppnade datorn och fick börja fylla det vita utrymmet på skärmen med ord.
“Från början var det meningen att det skulle se ut som det papper som man en gång i tiden använde i manuella skrivmaskiner. Och så har det bara hängt med”, hade en av hans lärare nämnt på en lektion. Vid samma tillfälle hade lärare också visat hur man skriver för hand. De flesta i klassen hade inte varit så intresserade, men Stefan hade blivit fascinerat och bett att få pröva själv efter lektionen.
Läraren hade tydligen fått en reprimand. Synd, för hon var en av Stefans favoriter. Men det var ingenting han tänkte så mycket på längre. Han tänkte inte heller så mycket på att hans sociala liv hade blivit lidande. Vad var väl en öl mot att få utforska den egna fantasin?
Stefan ville inget annat än att sätta sig vid datorn och författa direkt när han var hemma. Flera av hans lärare hade sagt till honom att det var ovanligt med en student med en sådan glöd, en sådan lust att skriva.
“Ta det lite lungt, du blir inte snabbare publicerad bara för att du är så ivrig” hade han till och med fått höra. Stefan var fast besluten att visa att de hade fel.
Redan när han hade klivit av på perrongen, tagit rullbanan och åkt hissen upp till lägenheten började han fundera på vad som skulle hända i hans historia. Men när han kom hem var han först tvungen att äta. Om inte ett mål mat registerades som bortplockat ur kylskåpet kunde han ju inte logga in på datorn.
Han brukade sätta sig framför TV:n med middagen, men brydde sig sällan om vad som visade. Istället flög hans tankar bort till manuset. Vad hade hänt sist och vad skulle hända härnäst?
Hjälten hade precis slagit ner några skurkar som höll hjältinnan fången. Han var egentligen inte så nöjd med passagen, men visste att han inte kunde skrivit den på något annat sätt.
På vardagsrumsbordet låg det tummade lilla häftet som Förlaget delade ut till alla som hade godkänts på en författarkurs. Ville han inte följa instruktionerna fanns det ju naturligtivs en liten möjlighet att bli publicerad på något av de små förlagen, men då var det nästan ingen läsekrets att räkna med.
“Om ni skriver bra och säljer bra finns det alltid en möjlighet att ni kan få skriva något smalare längre fram”, hade hans favoritlärare sagt. “Kanske till och med poesi.”
“Finns det verkligen någon som fortfarande läser poesi?” hade en av de unga kvinnorna med tajta polotröjor frågat. Läraren hade nickat.
“Fler än du tror” hade hon svarat.
Stefan skulle gärna någon gång pröva sina vingar även på lyrik. Men nu gällde det att sälja, att skriva en bestseller som kanske också kunde bli filmatiserad. Då var hans lycka gjord.
Han slog upp sid 14 i häftet. “Blod bör i det längsta undvikas. Din hjälte eller hjältinna kan få blöda lite grann efter en stridsscen för att öka spänningen, men vid strider får du inte beskriva något som helst blodflöde då detta kan verka chockerande på läsaren. Endast skurkar får avfyra handeldvapen”
Stefan hade alltid tyckt att det var lite kul att det längre ner på samma sida stod: “Vapen bör beskrivas i detalj. Nämn gärna vapentillverkaren (men var beredd på att du kan få ändra tillverkare beroende på vilket företag som beslutar sig för att sponsra din bok) på samma sätt som du alltid bör nämna andra företag såsom klädfirmor och elektroniktillverkare (se sid 12).”
Han hade varit mycket noga med att i den stridscenen han skrev i går beskriva alla vapen, nämna firmorna flera gånger men inte låta ett enda skott avlossas. Ändå hade hjälten besegrat skurkarna som höll hans älskade fången. Nu skulle hon befrias.
Stefan satte sig vid datorn och loggade in. Det var fortfarande en stor tillfredställelse när det plingade till och han kunde läsa “a.s.” på skärmen, en vedertagen förkortning för “auktoriserad att skriva”. Han hämtade hem sitt dokument, läste igenom gårdagens paragrafer och började.

“Runt omkring Jeff låg tre män medvetslösa. Han visste att det var bråttom, för de skulle snart vakna. Han såg sig omkring efter ett rep för att binda dem med, men då han inte hittade något tog han av dem deras Dolce och Gabbana- bälten och band ihop deras händer. Det fick duga. Han stoppade ner sin Smith & wesson i hölstret och sprang genom huset. Var kunde hon vara? Hans hjärta dunkade hårt när hans Eccokängor ekade genom den stenlagda korridoren.
Hans instinkter, hans kärlek till Alice ledde honom raka vägen till dörren längs ner i korridoren. Och mycket riktigt - där var hon. Hon satt bunden på en trästol mitt i rummet. De tjocka vita repen stod i stark kontrast till hennes svarta läderjacka från Malboro och hennes likaså svarta Calvin Klein-stövlar.
Jeff tänkte hur vacker hon var och gick fram till henne. Han tog av henne munkavlen, en scarf från H&M, och frågade hur hon mådde.
- Bra. Du är ju här nu, sade hon. Befria mig.
Jeff log, och böjde sig över henne.
- Jag ska göra det... han kysste henne passionerat i flera minuter.
- Så du utnyttjar en hjälplös kvinna? frågade hon med ett stort leende.
- Bara om det är du, sade han och kysste henne en gång till innan han tog fram sin Bowiekniv för att skära av repen och befria henne.
- Hade vi inte haft så bråttom hade jag bett dig vänta med det där, sade hon.
Jeff log. Hon var en kvinna i hans smak.”

Nick Marcus kollegor ansåg att han var lite märklig eftersom han trivdes med sitt jobb. När de på kafferasten gnällde över alla galning som ringde fick Nick inte längre yttra sig.
“Vi vet vad du tänker säga,” sade de. “men det är inte alls intressant att prata med dem. Varför måste vi fortsätta att ta emot samtal? Vi har nog att göra med att svara på all e-post.”
Nick tyckte att e-post var tråkigt. Han ville prata med människor. Han var bra på att ta människor. Han var inte rädd för samtal med besvärliga personer.
“Koppla bara över dem till mig” brukade han säga.
Antingen kunde han förklara pedagogiskt eller så kunde han köra den hårda och bestämda stilen. Inte den undanflyende som de flesta andra.
“Kan du ta det här?” frågade Anne i båset bredvid. Det är någon som Har Rätt.”
“Visst”, sade Nick. “Koppla över bara.”
“Hur många ska jag bli kopplad mellan? Först har jag fått sitta en halvtimme i kö. Min lunchrast är nästan slut!” sade Han Som Hade Rätt redan innan Nick hade frågat vad han kunde hjälpa till med.
“Det är många som ringer i dag. Vad kan jag hjälpa till med?”
“Varför jag inte kunde logga in i går?“
Nick blev inte förvånad. En majoritet av de som ringde eller mejlade internationella nätverkets supportavdelning utgick från att deras problem redan var välkänt av alla på supporten och inte behövde beskrivas närmare än ’Varför funkar det inte?’.
“Kan du vara lite mer specifik?” sade Nick. Han vinkade åt Anna. Hon behövde inte bry sig mer.
“Jag skulle sätta mig och skriva i går, när jag kom hem från jobbet. Som jag alltid gör. Men jag kunde inte logga in. Det bara blinkade “access denied” på skärmen. Och en uppmaning att kontakta supporten för mer information.”
“Hm... kommer du ihåg om det var någon felkod också?”
“Ja, det gjorde det. Felkod 13.”
Felkod 13. Det var en av de vanligaste. Den behövde han inte ens slå upp.
“Då har du skrivit sexuellt stötande material.”
“Driver du med mig?”
“Nej, det är vad felkod 13 står för.”
“Men, jag har ju inte skrivit något sexuellt stötande... det är ju löjligt. Någon enstaka kyss... visst får man ana i femte kapitlett...”
“Om vi skulle kolla upp närmare. Vad har du för personnummer?”
“15-08-30 - 4753.”
Han slog in personnumret i sökmotorn. Det blinkade till och han fick upp den aktuella filen.
“Jaha” sade han när han hade skummat igenom den första paragrafen i rapporten. “Det här var ju allvarliga saker.”
“Allvarliga saker? Jag förstår ingenting. Vad menar du?”
“Du har skrivit en våldspornografisk sekvens. Det är ju inte så bra.”
Det blev tyst i luren. Nick hörde en harkling.
“Våldspornografisk? Vad menar du? Jag har inte... kan du förklara?”
“Det kan jag väl. Ett ögonblick bara.”
Nick läste snabbt vidare.
“Här står att i en scen så kysser en man en bunden kvinna.”
“Men det är ju för att visa att han älskar henne - han vill inte vänta på att befria henne innan han...”
“Grabben” avbröt Nick ”jag är ledsen, men jag bestämmer inte reglerna.”
“Men du kan väl i alla fall förklara vad jag gjort fel?”
“Hm... det att “scenens art är av olämplig natur då det kan trigga oönskat beteende hos personer med omoralisk sexuella böjningar och tendenser”. Med andra ord så finns det pervon som tänder på sånt och det kan vi ju inte uppmuntra.”
“Men herregud... jag får väl ändra på det då bara.”
Nick läste vidare och tog en klunk ur kaffekoppen som stod och svalnade i hans bås. Det var inte gott.
“Nej, riktigt så enkelt är det inte. Du har skrivit flera andra olämpligheter.”
“Har jag? Vad då?”
“Det är till exempel flera personer i din bok som röker.”
“Men det är ju bara skurkar!”
Det här var tydligen en person som var väl insatt i Förlagets riktlinjer, men som kanske inte förstod nyanserna så väl. Skurkar fick röka, men det betydde inte att det var lämpligt att skriva det.
“Det kan inte hjälpas... “
“Men jösses. Vad kan jag göra?”
“Du får helt enkelt komma in med en överklagan samt en handlingsplan hur olämpligheterna ska behandlas. Om den godkänns kan du börja skriva igen.”
“OK. Hur länge kan det dröja?”
“Tja, allt mellan en till sex månader.”
“Ett halvår? Men hur ska jag kunna vänta så länge? Jag måste skriva min historia nu!”
“Du får väl skriva för hand,” sade Nick lite skämtsamt. Det var ju ändå ingen som kunde skriva för hand nu för tiden.

“Jag hade en märklig kund i butiken i dag,” sade Josefin Aronson när hon och hennes make satte sig vid middagsbordet.
“Jaha?” Niclas Aronson lade upp sojabiff till dem båda och hällde upp en öl. Efter femton års äktenskap med en antikvitetshandlare hade han börjat tröttna ganska rejält på fruns märkliga kunder och allt vad de ville ha som hon kunde ordna fram. Det bästa vara att dricka så många öl han hann med under middagen och tänka på annat när hon insisterade på att berätta om sin dag.
“Kan du gissa vad han letade efter?”
“Jag har ingen aning.”
“Det var verkligen något som ingen har frågat efter förrut.”
“Men du hade det givetvis i lager? Har vi mer öl hemma?”
“Sitt kvar så ska jag hämta åt dig.”
Josefin verkade inte alls bry sig om hennes makes förvånade ansiktsuttryck när hon reste sig upp för att hämta öl. Hon fyllde på hans glas och satte sig ner med ett leende på läpparna.
“Han ville ha papper.”
“Han ville ha vadå?”
“Papper.”
“Papper? För att...” Niclas gjorde en gest med handen bakom ryggen som fick hans fru att fnittra.
“Nej, nej. Inte ens det. Papper att skriva på.”
”Skriva? På papper. Så befängt. Och skumt. Vad skulle han skriva för något?”
” Han sade något om att skriva klart en bok. Han var ganska manisk...”
Niclas torkade sig om munnen och lade ner servetten i knät.
”Berätta” sade han och tog en klunk av sin öl. Han visste att han ändå inte skulle slippa undan och för en gångs skull så lät det faktiskt riktigt intressant.
”Det var strax innan vi skulle stänga. Han rusade in i butiken. En man i trettioårsåldern. Ganska välklädd, såg ut som en vanlig kontorsarbetare. Men han var så uppjagad. Han sprang planlöst omkring, lyfte på saker, tittade i hyllorna. Jag har ju rätt mycket bröte i butiken som du vet.”
Niclas nickade. Han visste. Numera hade han alltid en ursäkt på lager för att slippa vara med och städa butiken en gång i kvartalet. Han fru var lika duktig på att hitta unika antikviteter som skräp som alla andra skulle slänga direkt.
”Efter någon minut tog jag mod till mig och gick fram och frågade honom vad han letade efter. Han tittade på mig innan blicken flackade runt och han mumlade ’papper, jag behöver papper’. Först förstod jag inte vad han menade, men så sade han ’Papper, människa. Att skriva på! Jag måste skriva! Jag måste bli klar’. Så han fick mig att rusa ner i lagret. Jag var nämligen helt övertygad om att jag hade lite papper någonstans. Och mycket riktigt! Det tog säkert en kvart, men i botten av en låda som stod i ett hörn fann jag en hel bunt. Femhundra ark. Han var helt överlycklig, och precis när han skulle betala så spände han blicken i mig och nästan spottade ut orden: ’En penna då? Har du en penna?’.”
”Vilket du också hade?”
”Självklart. Du vet ju att jag skryter med att ingen lämnar min butik utan att ha fått vad de vill ha. Hur omöjligt det än är. ”
”Men är det ens tillåtet att sälja pennor?”
”Jag vet faktiskt inte… varför skulle det inte vara det?”
”Du vet, lagen om spridande av information…”
Josefin lade ner besticken. Hon hade inte ätit mycket av biffen. Hennes man å andra sidan hade mycket god aptit.
”Det har du rätt i. Tänkte inte på det.”
”Det är nog bäst att du kollar upp det där… jag menar om det nu faktiskt är olagligt så är det väl så att du också kan åka dit.”
”Men då är det väl bäst att jag inte säger något?”
Niclas skakade på huvudet. Lite hade han ändå snappat upp när han jobbade som biträde på en advokatbyrå.
“Om du berättar hur det är, att du sålde i god tro så räcker det säkert med en reprimand.”
“Är du säker?”
“Absolut. I alla fall om du rapporterar så snart som möjligt. Förr eller senare kommer ju någon ändå att se episoden i filmerna från din övervakningskamera.”
“Du har nog rätt.”
Josefin Aronson reste sig från bordet och slog genast numret till polisen.

Det som störde kapten Hägg var det gamla vanliga - att han inte fick någon som helst instruktion om hur mycket vapen personen som skulle gripas hade, hur riskfull han bedömdes vara eller om han hade några medhjälpare.
Allt han fick var en adress, ett namn och den vanliga ordalydelsen: “terrorkod 47”. Vilket alltså betydde någon som höll på med sammhällsomstörtande verksamhet och kanske, eller kanske inte, var farlig.
Hägg hade inte hållt sig levande eller gjort sig känd för att alltid gripa den misstänkte om det inte var för att han alltid såg till att vara på den säkra sidan. Inför gripandet hade han därför samlat ihop trettio av sina bästa män. Tjugo stycken var utplacerade i och utanför hyreshuset och tio stycken skulle storma lägenheten.
Grannarna i trettiovåningshuset hade enligt protokollet blivit informerade genom ett allmänt utropp i husets högtalarsystem.
“Killen som kom på att man kan blocka så att en utvald lägenhet inte hör borde få ett pris”, sade löjtnant Kock när de tog hissen upp.
“Det har han, han fick nobelpriset”, sade en av de nya rekryterna.
Hägg kom just nu inte på hennes namn, men det var inte så viktigt. Det var en smart tjej, det var ett som var säkert.
“Vad är nobelpriset?” frågade Kock.
“Fokusera” sade Hägg innan tjejen hann börja förklara. Det värsta som kunde hända var om de inte var skärpta, om de inte var var helt inställda på uppdraget. Han kunde inte tillåta att någon pratkvarn fick dem att börja tänka på annat.
Korridoren var tom. Grannarna visste att om de gick ut ur sina lägenheter skulle de genast bli gripna som medlöpare. Om någon var så dum att han gick ut av misstag fick han helt enkelt skylla sig själv.
Männen ställde sig redo utanför dörren. En murbräcka, två gaspatroner och de var inne. Det var en enkel operation. Den misstänkte var ensam hann inte ens reagera innan de släpade ut honom i fångsäcken.
När gasen hade lagt sig gjorde de en snabb genomsökning av lägenheten.
“Vad fan är det här för något?” sade Kock och höll upp några rektangulära pappersark som var fyllda med någon sorts klotter.
“Ta med det. Det är bevis. Vi skulla plocka med allt som var annorlunda.”
Den nya rekryten gick fram och började bläddra bland arken.
“Det är handskrift” sade hon “han har skrivit för hand.”
“Skriva för hand? Driver du med mig?”
“Nej, nej. Det mesta verkar vara någon längre text, men här är en dikt. Lyssna:”

’När jag hade läst
att man kan lagra sömn
började jag sova
så mycket som möjligt
för att spara ihop
till en enda
vaken natt med dig’

”Inte illa, eller vad säger ni?”
“Helt sjukt. Varför skrev han inte på datorn som alla andra? Är det något sorts pervo eller?” sade Kock.
“Fokusera” sade Hägg. “Det är inte vårt jobb att spekulera eller döma. Vårt jobb är att ta in den misstänkte och allt bevismaterial. Vi har den ena, låt oss nu plocka in allt det andra. Och skynda på, jag vill komma hemma snart. Det har varit en lång dag.”
Fem minuter senare var de ute ur lägenheten och Hägg kunde känna sig nöjd med ännu ett välutfört uppdrag för allmänhetens bästa.