Hade du fortfarande

varit vid liv
och läst dikten jag
precis skrev
hade du inte tvekat
att berätta hur
dålig den är.

Som vanligt hade

du haft rätt.

Låt mig få bli

ditt bokmärke.
Viska i mitt öra
lägg en lapp i min ficka
ring mig mitt i natten.
Berätta för mig
vilken sida du är på
och jag ska berätta för dig
vilken sida du ska läsa.

De passerade årens

tystnad följer
efter mig på natten.
Jag ligger vaken,
lyssnar
till min egen
andhämtning och
undrar hur jag ska
orka med ännu
en ouppfylld dröm.

 

Jag har ett litet

utrymme
på mitt kontorsrum,
precis bakom bokhyllan.
Om jag sätter mig på huk
där så ser ingen mig
från dörröppningen.
Där kan jag gömma mig
när jag inte vill
att någon ska få tag på mig,
när jag inte vill utföra
deras arbetsuppgifter.
När jag bara vill
vara för mig själv.
Kanske läsa en
bra bok,
kanske fundera
över livet.
Kanske bara peta
mig i örat utan
att någon ser på.

 

Solförmörkelse 2003

Du är ensam
under den stilla
morgontimman.
Du vet att
du kommer minnas
med du vet inte hur.
Du vet att du
vill berätta
med du tror inte
att du kan finna ord.
Du vet att även
om tusen andra
ser vad du ser
kan du inte dela det
med någon.
Du är ensam
under den stilla
morgontimman.
Du är lycklig.

Under den partiella solförmörkelsen i slutet av maj 2003 var det inte molnigt. Jag gick upp tidigt på morgonen - den var som störst någon gång runt fem - halv sex på morgonen har jag för mig - och avnjöt det spektakulära himmelska skådespelet - efteråt gjorde jag ett tappert försök att beskriva upplevelsen i den här lilla dikten.

Ett hörn i ett rum

Det finns ett hörn i ett rum
på en annan våning
där det står en flicka och väntar
på att någon ska säga till henne att det
är ok, att hon kan komma fram,
att de andra tänker lyssna på henne
istället för att skratta.

Vad jag vet har hon redan stått där
så länge någon kan minnas.

Eiffeltornet

En morgon när jag vaknade
hade Eiffeltornet försvunnit.
Kvar fanns bara en stor fläck
där det en gång stått.
En uteliggare
(som stank av billigt rödvin)
berättade för mig
hur han hade sett att det
traskade söderut mitt i natten.
Jaha, tänkte jag.
Hoppas det är lyckligare.


Nästa morgon var det tillbaka.
Och mycket riktigt,
det såg lyckligare ut.



Publicerat med anledning av att det i dag är 125 år sedan Eiffeltornet invigdes